I mitten av 1980-talet tenderade forsränningen att dels starta säsongen tidigare, samtidigt som grupperna blev större till antal. Från att ha hanterat grupper på upp till drygt tjugo personer med maximalt tre båtar, kunde en normalforsränning plötsligt omfatta sju till tio båtar per körning, med upp till hundra personer samtidigt. Detta ställde naturligtvis stora krav på själva logistiken såväl som planering och genomförande av arrangemangen.

Med anledning av den massiva ökningen startade vi omfattande utbildningsinsatser, för att få fram fler forsrännare. Mer om just utbildningsinsatserna i en annan berättelse. Förutom förare skulle det investeras i materiel. Gummibåtar, åror, regnställ, stövlar och en massa annan kringutrustning. All denna utrustning skulle även vårdas och förvaras, så logistiken omfattade inte enbart själva turerna utan även fordon för transporter, lokaler och förvaringsställen.

En av de stora kunderna under mitten av 1980-talet var Nordkalottresor. Nordkalottresor drevs vid denna tid av Ebbe Wikberg och Bert Persson, med bas i Luleå. Deras bokningar kunde omfatta upp till 300 personer i samma arrangemang, oftast uppdelat på två dagar. Varje stort företag med självaktning skulle åka på älven. Först med den egna ledningsgruppen och senare med underchefer. Alla stora, då Svenska företag, kom till Jukkasjärvi för äventyr på Torneälv.

Under alla år som jag varit på älven så var det mycket sällan man själv hade tid att fotografera, eller för den delen fiska under körningen. Lite avundsjuk var man på gästerna som kunde fotografera i de vackra forsarna och fiska på ställen som aldrig själv hade möjlighet att göra. Just därför känns det kul att jag åtminstone fotograferade under rasten vid en Ebbe-körning.

En dagstur på Torneälven beräknas med transporter ta cirka 6-7 timmar. Då är den effektiva tiden på älven drygt tre och en halv timme, inkluderat en rast för måltid. De stora problemen i själva logistiken, var att exempelvis vid start organisera att hundratalet personer skulle utrusta sig med regnställ, flytväst och stövlar. Förutom detta så skall även gästen ta på sig utrustningen på rätt sätt – för säkerheten.

Vanliga problem som uppstod var ofta att gästen inte sällan var fåfäng och ville prova så att regnstället satt perfekt. Många gånger var det svårt att övertyga gästen om att denne kommer att sitta still i en båt, den meta delen av tiden. En annan sak som kunde drabba en forsrännare, var om en ledande person (chef) hamnade i ens båt. Var personen aktiv och van vid strapatser var det inga problem, men om personen var paniskt rädd för vatten och passiv i sin aktion, då blev det tyngre för forsrännaren. Satt chefen still – så satt besättningen passivt still. Med ibland tolv vuxna personer i båten, kunde det därför vara tungt att ro över selen.

Vid lunchpausen var det en van inövad rutin som gjorde att eldarna brann innan den sista båten angjort stranden i Puonojokki. Inom 15 minuter hade oftast alla gäster funnit en plats att slå sig ned och börja inta måltiden, medan forsrännarna sprang som vinthundar och serverade halstrad sik, rökt halstrat renhjärta, smörgås och lingondricka. Till efterätt blåbärskaka med kaffe och flaggpunch.

Medan gästerna åt, vidtog materielvård. Båtar ses över, luft pumpas, remmar spännas och samtal om svårigheter och möjliga passager i de kommande forsarna tog vid. En annan del av forsrännarens uppgift var att samtala med gästerna. I grunden var själva forsränningen endast ett verktyg, för att kunna ta del av natur- och kulturmiljöerna längs älven. Forsränning som häftig extremsport, var en utveckling som startade i slutet av 1980-talet i de många företag som växte fram i hela Sverige. Filosofin var för vår del hela tiden att färdas säkert med gästerna, där helheten i älvturen var det primära.

Det tunga arbetet vid dessa storkörningar uppstod när gästerna hade satt sig i sina bussar och lämnat Pirtilahti. Då skulle nämligen all utrustning lastas. Hundratals blöta tunga regnställ och stövlar. Båtar, paddlar, åror, flytvästar och lådor. Med trötta kroppar och värkande ryggar satt man sedan i den trånga minibussen, för färd till basen i Jukkasjärvi.

Framme i Jukkas skulle allt lastas av. Hundratals böta regnställ hängas upp för torkning och sortering i rätt storlekar. Blöta stövlar paras ihop i storlek och torkas, våta sockor hängas upp och de tunga båtarna lastas av, rengöras och ses över för nästa tur. Man var helt enkelt trots sin ungdom ganska slutkörd efter en dagstur. Ibland kunde man under högsäsong som forsrännare hinna med två dagsturer på samma dag, vilket var nödvändigt vid dessa storkörningar.

I nästa berättelse skall vi titta närmare på hur utbildning för forsrännare organiserades och genomfördes. Vi var först i Europa med dessa grundutbildningar, som omfattade över 80 timmar varvat med teori och praktik.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I den förra berättelsen, fick ni läsare en ingående beskrivning av hur det gick till när vi rände Kengisforsen. Att det var möjligt hängde samman med ett flertal olika delar, som exempelvis relativ erfarenhet, fysiska förutsättningar och trygghet att färdas i strömmande vatten av egen kraft.

Faktum var att vi under veckan före Kengisforsen, hade färdats längs Kaitumälven med start i Tjuonajokk och landning i Lappeasuando, 120 km senare. Just denna tur var en av de viktigaste rekognosceringsturerna vi skulle komma ta oss för eftersom det tidigare ansågs som mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna färdas någorlunda komfortabelt hela sträckan med ett stort antal forsar i klasserna 4 – 5.

Tidigt på morgonen den 28 juli, lastade vi släpet och körde den korta sträckan från Hembygdsgården i Jukkasjärvi till den legendariska flygentreprenören Tammerts AERO:s bas vid Torneälvens strand. Vi hade packat utrustningen noggrant i olika paket, enligt Hans Tammerts noggranna anvisningar, vilka senare skulle taxas upp till Kajtumälvens källflöden i portioner. I första omgången flögs jag Tommy Emanuelsson och Hans Lagerqvist upp tillsammans med det mesta av båtutrustningen. Vår främsta uppgift när vi släpptes av i Tjuonajokk camp, var att börja bygga ihop gummiflotten. Den skulle monteras, pumpas och riggas med linor, lådor och övrig utrustning. Förberedelsearbetet och byggandet av båten tog några timmar, men innan nästa flygtransport landade med Yngve, Karin och Kristina, var vi i stort sett klara.

I vår noggranna planering hade vi studerat KLP:s färdbeskrivning ingående, och vi kunde konstatera att det fanns ett flertal svåra passager framför oss. Bland annat Stuor Kårtje och Unna Kårtje. Framkomna till den första svårigheten Lietekkuikka gick det bra, sedan landade vi på den norra stranden för att rekognosera. Man förstod varför det i KLP:s beskrivning är angivet lämplig bärning förbi, på den norra stranden. Efter någon timme så hade vi resonerat oss fram till den lämpligaste vägen utför dubbelfallet, och skred till handling.

Själva körningen var besvärlig och vi blötte ned oss rejält. Efter forceringen av Stuor Kårtje och Unna Kårtje beslöt vi oss för att avverka de svåraste passagerna innan vi skulle slå nattläger. När vi slutligen landat flotten, begav vi oss upp mot det gamla samiska vistet norr om Riekko. Ett kraftigt regnväder gjorde att vi bestämde oss för att  helt enkelt tillbringa natten på denna sägenomspunna plats, där vi kunde ta skydd i halvt förfallna torvgammen.

Dagen efter hade vi framför oss en forssträcka med inte mindre än fyra stycken klass V forsar. Körningen gick bra och vi siktade på att komma fram till Kaitumbron i god tid, för att möta upp när tåget stannade. Detta för att plocka upp journalisten Jan Sparrman, som skulle följa med oss på vägen ned till Lappeasuando. (Se bilaga reportage i NSD). Vi kom ned till Kaitum station i rätt tid och Sparrman kunde hoppa ombord för vidare färd nedöver.

Från Kaitum ned till Lappeasunado var det endast ett ställe där vi bar förbi denna gång, och detta var Kaitumfallet. Efter bärningen körde vi i princip hela vägen ned till Lapeasuando i hällregn, med ett kortare avbrott för måltid i den fina raststugan strax ovanför Kursujokks utflöde i Kaitumälven på den södra stranden.

Framme i Lappeasuando han Sparrman med att hoppa på södergående bussen till Luleå, givetvis efter en kopp kaffe ur en sotig panna vid Kalixälven. Efter hemkomsten kunde han leverera ett intressant reportage om den fina älvturen i NSD. Just denna tur medförde att vi ytterligare finslipade vår teknik, att köra gummibåt i lite svårare vattenmiljöer. Efter vår tur kunde vi även göra bättre planeringar för veckoturer efter denna fina älvsträcka, vilket även medförde en ytterligare produktutveckling av forsränning i norra Europa.

Reportage i Norrländska Socialdemokraten 1979 -08-06:

Kaitum 002

Kaitum 001

Kaitum 003

 

Vissa ögonblick i livet etsas kvar för alltid såväl mentalt som fysiskt, stunder som går att återkallas med bilder, dofter och ljud. Ett sådant tillfälle var då fyra unga män betvingade Kengisforsen, en förmiddag för snart fyrtio år sedan.

Detta är min alldeles egna subjektiva berättelse om hur det gick till när vi rände Kengisforsen. Med allra största sannolikhet har mina tre forskamrater sina egna subjektiva berättelser om samma händelse – men detta är min.

Att vi överhuvudtaget hade tanken på att försöka ta oss ned för Kengisforsen, hänger samman med våra goda vänner, journalisten och författaren Jan Sundfeldt (1925-2006) och fotografen Bengt af Geijerstam, vilka sedan 1977 höll på med ett projekt som handlade om Torneälven – den sista elefanten. Projektet syftade till att i bokform beskriva den fantastiska älven med dess natur, kultur och historia. Janne och Bengt hade startat projektet året innan, med att på ett besvärligt vårföre färdas med snöskoter upp efter Torneälven – med blandat resultat. Hur just det gick återkommer vi till i en annan berättelse.

För att göra en lång historia kort, så hade Janne och Bengt på sin färd med sin gummibåt hunnit till Pajala och var i valet och kvalet om och hur de skulle kunna släppa ned för Kengisforsen. Yngve Bergqvist Karin Wippola och Tommy Emanuelsson hade slutit upp i Pajala, för att bistå dem i ett eventuellt försök. Det blev ingen ränning i Kengisforsen denna gång för gruppen. Den legendariske radioreportern Pekka Arto hade strax innan berättat för Janne och Bengt, att ”ingen hittills har omkommit i forsen och det beror på att ingen har varit dum nog att försöka”. I den fantastiskt fina boken ”Än strömmar Torneälv”, skriver Jan om ögonblicket då de hade för avsikt att ränna Kengisforsen:

Jag ser bort mot de andra, förstår att mycket hänger på mig som är äldst. Yngve, Tommy och Karin, som kommit ner från Jukkasjärvi, vill nog ränna forsen tillsammans med oss och i vår flotte. Jag frågar Bengt vad han tänker på.

– På Emma, min dotter. Hon fyller ett år om några veckor.

-Då ger vi fan i det här, säger jag. Kengisforsen ligger millimetern bortanför vår     förmåga. Och det räcker för att man bör inse att man kan avstå.”

Så blev det. Janne och Bengt fortsatte sin färd längs Torneälven mot havet, efter en kortare biltransport förbi Kengisforsen. Det som sedan hände var att Yngve, Tommy och Karin satte igång att rekognosera Kengisforsen, för att se en möjlig väg genom den. Veckan därpå åkte jag och Hans Lagerqvist ned till Haparanda för att hämta Jannes och Bengts båt. Hembygdsföreningen hade godkänt att köpa ytterligare en båt för den nya aktiviteten. När vi kom tillbaka till Pajala, så tog vi in på den lokala campingplatsen. Sedan bar det iväg för att rekognosera Kengisforsen även för mig och Laggen.

Nästa morgon delgav vi för varandra hur vi såg möjligheten att ränna Kengisforsen. Våra alternativa vägar stämde nästan helt överens, så vi bestämde att göra ett försök. Vad ingen av oss hade uppmärksammat var det sista svåra fallet som man inte kunde se från stranden. Hans Oja, reporter vid SR:s redaktion i Pajala, filmade den vådliga färden med en superåtta filmkamera. Även på filmen så skyms det sista svåraste fallet – det syns helt enkelt inte från stranden.

Efter frukostbestyr gjordes en noggrann besiktning av vår utrustning. Båten vi använde var alltså den båt som Janne och Bengt använt för sitt projekt, vilken var en 17- fots Avon av modell ”White Runner”. Båten var bestyckad med en enkel träställning av impregnerat virke, placerad över mittensektionen och fastsurrad med nylonlina. För att manövrera båten hade vi ett årpar, bestående av sju och en halv fot långa, eller korta, åror. Just detta med åror var ett stort problem. De längsta årorna som fanns att få tag på denna tid var inte längre än 7½ fot, alltså ca 2,3 meter. Därtill var de av trä. Effekten av så korta åror att manövrera en så stor båt, är en känsla av att plaska med glasspinnar i en centrifug. De korta träårorna tuggas lätt upp till flis mot de snabbt framrusande stenarna i de kraftfulla forsarna. Årorna var fastknutna i träramen med ett enkelt halvslag om egen part. Alltså en oerhört primitiv styranordning. Förutom åror hade vi andra var sin paddel. Det var hela arsenalen. Till detta även en röd tjugoliters plasthink, med svart handtag. Den personliga utrustningen var att varje person hade en enkel paddelväst av 1970-års modell, samt ishockeyhjälm. I båten fanns även en säkerhetslina av kastmodell.

Efter utrustningskontroll, så pumpades båten noggrant innan vi lastade den på släpvagnen. Vi hade faktiskt en luftmätare med oss, för att fylla exakt rätt mängs luft i varje av de sex olika sektionerna. Färdiglastade med all utrustning begav vi oss sedan iväg från campingplatsen. Vi hade inte på något sätt berättat att vi tänkte göra ett försök att ränna Kengisforsen, utan vi ville göra det helt utan uppmärksamhet. När vi kört över bron vid Pajala över till andra sidan kunde vi konstatera att vi hade bästa tänkbara väder för vår färd. Sol och lagom mycket moln på himlen för bästa sikt i forsen. Vi lotsade oss fram längs den smala vägen och hamnade till slut vid smeden Ylipääs strand, där en lämplig plats att starta fanns.

Klockan tio minuter i tolv, la vi ut från stranden och startade vår resa ned för Kengisforsen. Vad vi inte kände till, var att ryktet om att några galningar var på väg ned för forsen hade spridit sig. Förmodligen var vi iakttagna vid campingplatsen i våra förberedelser, men vi var så fokuserade att vi inget hade märkt. På klipporna av norra stranden var en hel del människor samlade för att beskåda den vådliga färden. En av dem var den då sjuttiofemåriga Karl Hjärtström, som bott vid forsen hela sitt liv. Hjärtström intervjuades av Haparandabladets utsände Sibylla Niemi. Sibyllas artikel innehöll ett referat av Hjärtström där han beskrev vad han såg:

Det satt två stycken framme i gummibåten med var sin paddel. Det översta fallet heter Tahvaninlinkka. När båten åkte där utför så försvann den helt i vattenmassorna och var borta ganska länge innan den kom fram. Sedan såg det ut som om den hölls kvar av kraftiga uppströmmar i Keskipato, mittenpatan. Under tiden öste pojkarna häftigt ut allt vatten i båten. Mittenfallet är den väldiga Sieppinlinkkan. Fallhöjden är nog en fyra meter där. Strömmen bara sög ned båten så att man ingenting såg av den. Men den kom upp, och sedan var det ingen fara mer.

Det som hände var att vi helt enkelt vattenfyllde båten i det första fallet och blev fast en stund nere i gropen. Ett intensivt ösande och en enorm kraftansträngning gjorde att vi till slut kom loss från det kokande hålet och kunde fortsätta. Sedan gick vi in mellanfallet som var ett fruktansvärt kokande hål av skummande vatten överallt. I detta skede var vi oroade över om årorna skulle hålla. Vi kunde inte ro med full kraft eftersom vi var rädda för att både åror och paddlar skulle smulas sönder i den kokande häxkitteln. Efter vad vi upplevde en evighet i ett öronbedövande dån, kom vi till slut loss och kunde fortsätta förbi den på norra stranden av folk belamrade patan.

Filmen tagen med Superåttakamera av Hans Oja.

I detta skede trodde både publiken och vi själva att vi klarat av det värsta, men framför oss hade vi den del av forsen som ingen kunde rekognosera från stränderna, det sista stupfallet. Vi gick in i detta sista fall med en tung båt, eftersom vi var i det närmaste helt vattenfyllda. Hinken som vi använt var utkastad ur båten av mig, i det tidigare fallet. När jag öste som värst så släppte helt enkelt handtaget från själva hinken och jag satt med ett svart trasigt handtag i handen. Vår båt som var 17 fot (ca 5.30 m) gick ned i fallet med en fruktansvärd kraft, och båten stod rakt upp och ned i hela sin längd. Med full kraft störtade vi ned i det vita kokande vattnet och jag som satt längst bak, såg bara ryggarna på mina forskamrater. I detta skede gled jag ner och hamnade under den bakre tvärturbinen, med anledning av det tvärstopp som blev när vi landade i det vita kokande hålet. Sedan sköts vi ur hålet och gled genom vågorna ned för forsen. Jag låg alltså på botten och skådade himlen som snabbt susade förbi. Plötsligt får jag se Yngves ansikte stirrande på mig där uppe, med en skräckslagen blick. Man befarade nämligen att jag slagit mig allvarligt där jag låg under turbinen, men lyckligtvis så träffade vi ingen sten i det skeendet.

När vi sedan färdades efter det sista fallet befann vi oss i forsmiljö i klass med svårighetsgrad 4 – 5, men vi bara gled utan någon kraft att varken paddla, skratta eller gråta. Strax började vi ändå manövrera in mot den norra stranden och gården Vittaniemi. Vid stranden orkade vi endast göra fast båten, för att sedan krypande ta oss upp en bit på strandbrinken. Mjölksyran brände i varje muskel och vi bara låg och försökte hämta andan ett bra tag. Efter en stund började det komma folk fram till gården. En reporter rusade ned till oss för att få en direkt intervju. Ingen av oss var i skick att få fram något vettigt i vårt omtöcknade tillstånd. Tommy Emanuelsson tog intervjun och fick fram något kryptiskt

Ej koski, linkka! Helvetin hauska.

Förutom den superåtta film som kan ses, så blev vi även utvikta i tidningen Fib aktuellt. Ett färgsprakande reportage om fyra unga män. (Se bilaga).

Kuriten 001

Reportage i Norrbottens Kuriren av Sibylla Niemi. Artikeln är identisk med den i Haparandabladet.

Kengis FIB

FIB Aktuellt Uppslag

Fib del 2

FIB Aktuellt textsida.

Så här i efterhand kan man konstatera att vi lärde oss en hel del av denna tur. Vi hade stiftat bekantskap på mycket nära håll med naturens krafter, och insett vad det innebar att tänja på gränsen till det ogenomförbara. Just där började vi även utveckla ett säkerhetstänkande som kom att bli normgivande för vår fortsatta forsränning. Vi insåg också att själva forsränningen var ett verktyg – inte det primära i upplevelsen. Det primära var från start att kunna färdas säkert på älven, för att kunna ta del av natur- och kulturupplevelser i grupp. Hur detta sedan utvecklade sig, kommer i en annan berättelse.