I den förra berättelsen, fick ni läsare en ingående beskrivning av hur det gick till när vi rände Kengisforsen. Att det var möjligt hängde samman med ett flertal olika delar, som exempelvis relativ erfarenhet, fysiska förutsättningar och trygghet att färdas i strömmande vatten av egen kraft.

Faktum var att vi under veckan före Kengisforsen, hade färdats längs Kaitumälven med start i Tjuonajokk och landning i Lappeasuando, 120 km senare. Just denna tur var en av de viktigaste rekognosceringsturerna vi skulle komma ta oss för eftersom det tidigare ansågs som mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna färdas någorlunda komfortabelt hela sträckan med ett stort antal forsar i klasserna 4 – 5.

Tidigt på morgonen den 28 juli, lastade vi släpet och körde den korta sträckan från Hembygdsgården i Jukkasjärvi till den legendariska flygentreprenören Tammerts AERO:s bas vid Torneälvens strand. Vi hade packat utrustningen noggrant i olika paket, enligt Hans Tammerts noggranna anvisningar, vilka senare skulle taxas upp till Kajtumälvens källflöden i portioner. I första omgången flögs jag Tommy Emanuelsson och Hans Lagerqvist upp tillsammans med det mesta av båtutrustningen. Vår främsta uppgift när vi släpptes av i Tjuonajokk camp, var att börja bygga ihop gummiflotten. Den skulle monteras, pumpas och riggas med linor, lådor och övrig utrustning. Förberedelsearbetet och byggandet av båten tog några timmar, men innan nästa flygtransport landade med Yngve, Karin och Kristina, var vi i stort sett klara.

I vår noggranna planering hade vi studerat KLP:s färdbeskrivning ingående, och vi kunde konstatera att det fanns ett flertal svåra passager framför oss. Bland annat Stuor Kårtje och Unna Kårtje. Framkomna till den första svårigheten Lietekkuikka gick det bra, sedan landade vi på den norra stranden för att rekognosera. Man förstod varför det i KLP:s beskrivning är angivet lämplig bärning förbi, på den norra stranden. Efter någon timme så hade vi resonerat oss fram till den lämpligaste vägen utför dubbelfallet, och skred till handling.

Själva körningen var besvärlig och vi blötte ned oss rejält. Efter forceringen av Stuor Kårtje och Unna Kårtje beslöt vi oss för att avverka de svåraste passagerna innan vi skulle slå nattläger. När vi slutligen landat flotten, begav vi oss upp mot det gamla samiska vistet norr om Riekko. Ett kraftigt regnväder gjorde att vi bestämde oss för att  helt enkelt tillbringa natten på denna sägenomspunna plats, där vi kunde ta skydd i halvt förfallna torvgammen.

Dagen efter hade vi framför oss en forssträcka med inte mindre än fyra stycken klass V forsar. Körningen gick bra och vi siktade på att komma fram till Kaitumbron i god tid, för att möta upp när tåget stannade. Detta för att plocka upp journalisten Jan Sparrman, som skulle följa med oss på vägen ned till Lappeasuando. (Se bilaga reportage i NSD). Vi kom ned till Kaitum station i rätt tid och Sparrman kunde hoppa ombord för vidare färd nedöver.

Från Kaitum ned till Lappeasunado var det endast ett ställe där vi bar förbi denna gång, och detta var Kaitumfallet. Efter bärningen körde vi i princip hela vägen ned till Lapeasuando i hällregn, med ett kortare avbrott för måltid i den fina raststugan strax ovanför Kursujokks utflöde i Kaitumälven på den södra stranden.

Framme i Lappeasuando han Sparrman med att hoppa på södergående bussen till Luleå, givetvis efter en kopp kaffe ur en sotig panna vid Kalixälven. Efter hemkomsten kunde han leverera ett intressant reportage om den fina älvturen i NSD. Just denna tur medförde att vi ytterligare finslipade vår teknik, att köra gummibåt i lite svårare vattenmiljöer. Efter vår tur kunde vi även göra bättre planeringar för veckoturer efter denna fina älvsträcka, vilket även medförde en ytterligare produktutveckling av forsränning i norra Europa.

Reportage i Norrländska Socialdemokraten 1979 -08-06:

Kaitum 002

Kaitum 001

Kaitum 003