Efter 1983 ökade efterfrågan på forsränning som aktivitet lavinartat och under ett antal år fick verksamheten en enorm publicitet, genom olika reportage och kampanjer hos olika stora researrangörer runt om i Europa. I och med detta ökade även efterfrågan på kunniga forsrännare.

Kursen var designad som en grundkurs för maximalt klass IV fors, där forsrännaren praktiserar så kallad österbottnisk släppning, med en fast roddställning. Samma grundprincip som William McGinnis tillämpat sedan början av 1970-talet i Nordamerika och Canada. Den stora skillnaden var att nu praktiserades samma teknik i en gummibåt i stället.

Bilden visar den Österbottniska tekniken att ränna fors. Att använda strömmens egen kraft till att göra snabba passager.

William McGinnis f 1947, den moderna forsränningens fader.

Den första genomarbetade boken om forsränning, vilken kom ut 1975.

McGinnis var även tidig med att teoretiskt förklara hur travesteringstekniken fungerade i praktiken, alltså att utnyttja vattnets egen kraft att manövrera, genom att ro baklänges. Den andra biten han lyckades visualisera, det var att överföra i teorin hur man ”läser” strömmande vatten. För oss som instruktörer var det en stor ”ahaupplevelse”, när vi kunde se skisser på hur vi själva i praktiken tagit oss ned för forsarna i Torneälven.

McGinnis illustrativa och deljtalrika skisser, var till stor hjälp.

Vi kunde tillämpa egna skisser av Torneälvens forsar i undervisningen, med McGinnis teckningar som förebilder.

Under tidigt 1980-tal, var det inte lika lätt att få tag på McGinnis ”bibel” för forsränning ”Whitewater Rafting”. Mitt eget exemplar försvann redan på 1990-talet. Men boken gav en bra grund för att producera det teoretiska materialet för undervisning på forsränningsutbildningen. McGinnis skisser kunde omsättas till Torneälvens forsar, kompletterat med KLP:s grundliga inventeringar.

Kiruna Långfärds Paddlares färdbeskrivningar, var guld värt i vår verksamhet.

Jukkasjärvi Hembygdsförening, kom därför att bli först i Europa med en auktoriserad utbildning för forsrännare. Utbildningen var omfattande och krävande för både kursdeltagare och instruktörer, samtidigt som platserna var begränsade. Utbildningen viken omfattade 80 timmar, var fördelat på 30 timmar teori och 50 timmar praktik. Utöver detta tillkom även internat i fält.

Majoriteten av de som sökte in på kursen hade vana från exempelvis forspaddling eller vistelse på älven med forsbåt av trä. Till de andra egenskaperna de sökande förväntades besitta, var god servicekänsla och vana att arbeta med människor, eftersom en blivande forsrännare kom att ställas inför en rad märkliga och oväntade problem. Det är nämligen så att människor reagerar mycket olika och inte sällan släpper garden för en stund, när de färdas på älven. För detta krävs en lyhördhet och förståelse av den blivande forsrännaren – utöver det vanliga.

De teoretiska delarna i kursen var uppdelade i olika teman, som exempelvis materiellära, ornitologi, botanik och historia, med fokus på älvens historia. Inom historia ingick även en viss del språklära, eftersom i stort sett alla namn på forsar och sel i älven var i huvudsak på meänkieli eller finska. Den teoretiska delen omfattade även personlig service i praktiken – att lära sig hantera gästen.

Teorin varvades hela tiden med de praktiska övningarna, vilka startade redan under mars månad. Då var det grundläggande teknikövningar inomhus i Kiruna simhall. Kursdeltagarna fick då arbeta med livräddningsövningar, paddelteknik och att bli ett med gummibåten. I bassängen fick de välta, vända och manövrera gummibåten i olika situationer, där båten vattenfylldes och ibland även tömdes på luft i olika sektioner.

De första övningarna i fält skedde när de första strömmarna blev isfria. Kursdeltagarna var utrustade med flera ombyten och fick känna på hur snabbt man blir nedkyld i det kalla vår-vattnet. Men detta var oerhört viktiga lärdomar för den framtida rollen som forsrännare, att kunna förstå hur gästen upplever kontakten med det kalla vattnet.

Som avslutning på kursen fick deltagarna först göra teoretiska prov, vilket omfattade alla tidigare nämnda ämnesområden. Därefter var det uppkörning. Uppkörningen gick till så att varje båt hade en kursdeltagare samt en instruktör i båten. För att övningen skulle vara realistisk inbjöds medlemmar ur KLP, STF och SFK in som passagerare. Varje båt skulle ha minst sex passagerare exklusive instruktör och blivande forsrännare. Av de som genomförde hela kursen, godkändes sju av tio, för att gå vidare i utbildningen.

Nästa steg var att en förare måste göra tio dagsturer med erfaren förare, innan aspiranten fick köra själv en båt. När detta skedde måste det vara fler båtar med erfarna förare med i samma körning. För att behålla förarlicens måste därefter forsrännaren köra minst tio kommersiella körningar i medelsvårt vatten, för att behålla sin licens. Efter att ha kört en säsong med minst tio körningar ensam, fick aspiranten även köra klass V fors.

De utbildade forsrännarna körde till största delen i Jukkasjärvi, men under 1980-talet bildades ett flertal nya forsränningsföretag, som även dessa hade behov av licensierade forsrännare.

Fyra av instruktörerna vid kursen 1983. Från vänster Yngve ”Tarra-Bergqvist” Bergqvist, Henrik ”Husky-Koski” Taube, Curt ”Paurankin-Curt” Persson samt Lars ”Lasse-Koski” Fors. Saknas på bilden gör Hans ”Laggen-Linkka” Lagerqvist. Foto: Mats Elenius. 1983.

I 1983-års utbildning deltog 14 personer i hela kursen. lärare och instruktörer var den gången Lars ”Lasse-Koski” Fors, Yngve ”Tarra-Bergqvist” Bergqvist, Hans ”Laggen-Linkka” Lagerqvist, Henrik ”Husky-Koski” Taube samt Curt ”Paurankin-Curt” Persson.

Kursdeltagare 1983. Foto: Mats Elenius.

Under denna första tid utvecklades även flerdagarturer och längre expeditioner med gummiflottarna, såväl på Torneälven som övriga älvar i Torne lappmark. Men detta är en annan berättelse.