Lördagen den 2 juli samlades vid niotiden på förmiddagen, en skara ärrade älvfarare för att åter möta livets älv – Torneälven. Sexton mer eller mindre, åldrade forsrännare hade möjlighet att närvara vid årets veteranträff

För att se bilderna i fullformat, klicka med höger knapp på muspekaren och öppna i ny flik!

Glädjen var stor att återse gamla älvkamrater. Handslag, kramar och skratt avlöstes högljutt. Så är det när älvfararna möts. Vid en vanlig älvtur är gästerna oftast nervösa och tystlåtna, tittar misstänksamt och lyssnar lyhört när guiden beskriver hur turen skall genomföras och vilka risker det finns. När de sedan skall klä på sig utrustningen, det vill säga våtdräkt, flytväst och hjälm, blir det än mer tillknäppt.

När vi veteraner möts är det livliga samtal. Anekdoter, dråpliga berättelser om felkörningar eller andra fadäser, som lockar till ohejdat skratt. Till denna träff hade 16 veteraner hörsammat kallelsen, vilket får ses som mycket bra. Sanningen är ju den att vi blir färre för varje år, och inte direkt yngre. De allra flesta av oss har diverse krämpor av olika slag, och vi rör oss möjligen långsammare och lite stelt, men muskelminnet finns kvar och aktiveras när vi kommer ut på älven. Då är vi bara drygt trettio år igen.

För att verkligen väcka nostalgin, hade vår färdledare Yngve ”TarraBergqvist”, plockat fram en gammal plansch från 1979. Denna förevisade dagsturens sträckning, fallhöjd, start respektive upptag. Dessutom hade den kvar spännande svartvita fotografier, som skulle locka till forsränning. Efter genomgången och utrustande av våtdräkt, flytväst och hjälm, så begav gruppen sig vidare till de iordningställa gummiflottarna. Vi ämnade begagna två flottar, som lastats upp på den långa träbåten, som skulle ta oss till Luspen där älvturen tar sin början.

Torneälven hade mycket högt vatten denna lördag, så vi fick vada ut till båten eftersom piren låg under vatten. När vi till slut satt oss i båten, så bar det av mot forsarna. Under den halvtimmen som vi färdades med motorbåten samtalades det livligt, och skratten ljöd över nejden.

När vi sedan hade grupperat oss i de bägge gummiflottarna, så bar det av mot den första forsen – Stor Luspen. Strax innan vi går in i Luspaniska, så ser vi en bekant forsrännare som bedriver flugfiske från sin vackra träbåt. Det var Anders Lundqvist, som även är fiskeuppsyningsman i området. Han såg verkligen ut att ha det bra i solen vid forsnacken. Efter detta korta möte så blev det att ränna StorLuspen, med en hiskelig fart i högvattnet. Alla veteraner deltog livligt i arbetet att föra ned farkosten säkert i forsen.

Halvvägs så blev det som traditionen bör, en stärkande lunch i det fria, med halstrad sik, kaffe och blåbärskaka med punsch. En mycket traditionell lunch vid en älvtur på Torneälven. Rasten drog ut på tiden som den brukar när veteraner möts. Berättelser skall berättas, sjukdomar skall redovisas. Avlidna älvfarare skall minnas, och påtåren skall inmundigas. Lunchen bjöd även på en kort dansföreställning ackompanjerat av ”Hojjas” musik.

Efter lunchpaus satte gruppen fart igen på älven. De erfarna älvfararna utnyttjade högvattnet maximalt, och försökte navigera säkert i det snabba vattnat, extrema valsarna och givande motvågor. Efter en behövlig vila på Talvimaa sel, så förberedde vi oss alla för drottningen av forsar på denna sträcka, nämligen Paurakikoski. Den högst kvalificerade forsen som är farbar, och nu extra svår i det höga vattnet. Det är samma känsla varje gång man närmar sig denna fors. Man söker med blicken och förundras av att vattnet liksom försvinner, och man ser bara trädtopparna sticka upp bakom vattenlinjen. Plötsligt så befinner en sig i ett kokande inferno. Valsar och stora motvågor susar förbi, och en hör bara dånet från forsen, forsöverstyrmans kommandon och galna tjut från övriga medpassagerare.

När gruppen kört två tredjedelar av Paurankikoski, så går vi iland på norra stranden. Detta för att försöka få en glimt av orkidén Nornan (Calypso bulbosa). Platsen där den växer är den nordligaste kända lokalen i Europa. Men den skygga Nornan hade blommat ut, och det var väl inte så konstigt. Nornan blommar i ca 18 dygn, och den intensiva värman har gjort att den blommat ut för några dagar sedan. Men i stället så kunde vi konstatera att det fanns gott om Sprängticka (Inonotus obliquus). Av Sprängstickan kan man tillverka välgörande chaga, både som te, kaffe och avkylt som bas i smoothies.

När en frågar varför veteranerna återkommer år efter år för att färdas på livets älv – Torneälven, ges det entydiga svar. Dels att träffa kära vänner, men även att få uppleva känslan att färdas i ett med älven. Samma hastighet som älven och på älvens villkor. Visst pirrar det lite när de största forsarna körs, men det är själva färden som är mödan värt, och att göra det tillsammans med goda kamrater.

Väl framme i Pirtilahti togs gummiflottarna upp, och veteranerna avrustades för denna gång. Två minibussar transporterade därefter veteranerna tillbaka till Jukkasjärvi, där den sedvanliga bastun med sjöförhör genomfördes. Därefter avnjöts en god middag på Jukkasjärvi wärdshus. Nöjda och tillfreds i såväl själ som kropp, sades det på återseende. Redan nu längtar veteranerna till nästa träff.

Håll krutet torrt !