Två jubileer vid samma veteranträff blev det då veteranerna åter samlades för en heldag på livets älv – Torneälven.

Så var det dags igen för den efterlängtade veteranträffen för ärrade älvfarare. Lördagen den 29 juni klockan 09.00, samlades ett tjugotal förväntansfulla älvfarare i Jukkasjärvi i akt och mening att genomföra den tionde veteranträffen. Veteranträffarna startade redan 2013, men tog ett uppehåll under pandemin, varför denna gång var ett tioårsjubileum för arrangemanget. I augusti månad 2024 är det dessutom 45 år sedan fyra av oss, körde Kengisforsen.

Som tidigare veteranträffar så började veteranerna samlas vid IceHotel på lördagsmorgonen. Likt tidigare sammankomster så startade samtalen tämligen omedelbart, bara för att avbrytas av hejande, handskakningar och kramar, när veteranerna droppade in, en efter en.

Efter en dryg timmes oupphörligt kacklande, började varje älvfarare att utrusta sig. Våtdräkt, våt-sockar, hjälm och flytväst, skall alla ha – säkerheten först. En kan inte låta bli att tänka på hur det var när vi startad allt, för snart 50 år sedan. Visserligen den tidens säkerhet, men långt ifrån dagens säkerhetsutrustning.

Sedan var det dags för att stiga ombord i den långa träbåten lastad med två gummiflottar, som skulle ta oss först till Ahamukka för att bogsera ytterligare en gummiflotte på släp. Därefter transporterades hela konkarongen till Luspaniva. Platsen där vi omgrupperade och satte oss i gummiflottarna.

När vi kommit in i den första större forsen, Luspakoski, så var vi samtliga inne i en tidlös resa. Varje liten ström, varje fors och varje sel, upplevdes som gamla bekanta vänner, mer eller mindre bekanta, beroende på den enskilde älvfararens minne och upplevelser.

Just de olika forsarnas och selens namn, beskriver oftast hur den aktuella platsen är beskaffad. På de äldsta kartorna går att utläsa de flesta originalnamnen, på de olika ställena längs älven. Här ett utsnitt ur en karta upprättad 1736, där de olika mest betydelsefulla forsarnas namn är markerade.

Vid den obligatoriska lunchrasten på en ö i den långa forsen Saarikoski, fick vi nyfångad halstrad sik och en brödklämma med rökt älghjärta. Siken var fångad i Torneträsk två dagar innan veteranträffen, av Tommy Siikakoski Johansson. Efter detta nybakad blåbärskaka med kaffe och det traditionella älvfararsockret. Vid lunchen ville samtalen aldrig ta slut, och det fortsatte i gummiflottarna när vi la ut igen, för att ta oss an sträckan fram till Paurankikoski.

I samband med lunchrasten, uppmärksammades även ett 45-årsjubileum. Det var i augusti 45 år sedan veteranerna Yngve Bergqvist, Hans Laggen Lagerqvist, Tommy Emanuelsson och Curt Persson, rände Kengisforsen.

Strax innan vi skulle gå in i den största forsen, gick två flottar iland på den norra sidan, för att pumpa in mer luft i de olika pontonsektionerna. Det är viktigt att ha ”lagom” med lufttryck, för att flotten skall kunna manövreras säker i den stora forsen.

Paurankikoski var som vanligt en fantastisk upplevelse, trots att en kört och åkt i forsen i snart 50 år. Hon är aldrig likadan, eftersom vind, vattenstånd, temperatur, passagerare och utrustning påverkar hela körningen. Kanske är det just detta som är den stora upplevelsen, att det aldrig är likadant.

Denna gång så lyckades en av oss veteraner slungas ur gummiflotten, då vi träffade storvågen i Portinen, den svåraste delen i hela Paurankikoski. Den våldsamma vågen slog in med enorm kraft, och vi tre som satt främst slungades bakåt med stor fart. En av oss föll bakåt i båten. En fick vågen rakt mot kroppen och kameran, och en föll över bord. Händelsen upplevdes inte obehaglig på något sätt. Den samlade erfarenheten av alla i flotten, agerade instinktivt, och på några sekunder hade den som föll över bors dragits upp igen. Alla älvfarare som innehaft licens för att köra forsränning, har genomgått oändligt många timmar av övning och skarpt läge, för att kunna hantera händelser av detta slag.

Väl framme i Pirtilahti, togs den traditionella gruppbilden innan återfärden till Jukkasjärvi startade. Framme i Jukkasjärvi avrustades, badades bastu, och hela träffen avslutades med en god middag bestående av fjällröding.

Vi veteraner ser redan fram emot nästa års träff, då vi får färdas på livets älv – Torneälven.

Lördagen den 2 juli samlades vid niotiden på förmiddagen, en skara ärrade älvfarare för att åter möta livets älv – Torneälven. Sexton mer eller mindre, åldrade forsrännare hade möjlighet att närvara vid årets veteranträff

För att se bilderna i fullformat, klicka med höger knapp på muspekaren och öppna i ny flik!

Glädjen var stor att återse gamla älvkamrater. Handslag, kramar och skratt avlöstes högljutt. Så är det när älvfararna möts. Vid en vanlig älvtur är gästerna oftast nervösa och tystlåtna, tittar misstänksamt och lyssnar lyhört när guiden beskriver hur turen skall genomföras och vilka risker det finns. När de sedan skall klä på sig utrustningen, det vill säga våtdräkt, flytväst och hjälm, blir det än mer tillknäppt.

När vi veteraner möts är det livliga samtal. Anekdoter, dråpliga berättelser om felkörningar eller andra fadäser, som lockar till ohejdat skratt. Till denna träff hade 16 veteraner hörsammat kallelsen, vilket får ses som mycket bra. Sanningen är ju den att vi blir färre för varje år, och inte direkt yngre. De allra flesta av oss har diverse krämpor av olika slag, och vi rör oss möjligen långsammare och lite stelt, men muskelminnet finns kvar och aktiveras när vi kommer ut på älven. Då är vi bara drygt trettio år igen.

För att verkligen väcka nostalgin, hade vår färdledare Yngve ”TarraBergqvist”, plockat fram en gammal plansch från 1979. Denna förevisade dagsturens sträckning, fallhöjd, start respektive upptag. Dessutom hade den kvar spännande svartvita fotografier, som skulle locka till forsränning. Efter genomgången och utrustande av våtdräkt, flytväst och hjälm, så begav gruppen sig vidare till de iordningställa gummiflottarna. Vi ämnade begagna två flottar, som lastats upp på den långa träbåten, som skulle ta oss till Luspen där älvturen tar sin början.

Torneälven hade mycket högt vatten denna lördag, så vi fick vada ut till båten eftersom piren låg under vatten. När vi till slut satt oss i båten, så bar det av mot forsarna. Under den halvtimmen som vi färdades med motorbåten samtalades det livligt, och skratten ljöd över nejden.

När vi sedan hade grupperat oss i de bägge gummiflottarna, så bar det av mot den första forsen – Stor Luspen. Strax innan vi går in i Luspaniska, så ser vi en bekant forsrännare som bedriver flugfiske från sin vackra träbåt. Det var Anders Lundqvist, som även är fiskeuppsyningsman i området. Han såg verkligen ut att ha det bra i solen vid forsnacken. Efter detta korta möte så blev det att ränna StorLuspen, med en hiskelig fart i högvattnet. Alla veteraner deltog livligt i arbetet att föra ned farkosten säkert i forsen.

Halvvägs så blev det som traditionen bör, en stärkande lunch i det fria, med halstrad sik, kaffe och blåbärskaka med punsch. En mycket traditionell lunch vid en älvtur på Torneälven. Rasten drog ut på tiden som den brukar när veteraner möts. Berättelser skall berättas, sjukdomar skall redovisas. Avlidna älvfarare skall minnas, och påtåren skall inmundigas. Lunchen bjöd även på en kort dansföreställning ackompanjerat av ”Hojjas” musik.

Efter lunchpaus satte gruppen fart igen på älven. De erfarna älvfararna utnyttjade högvattnet maximalt, och försökte navigera säkert i det snabba vattnat, extrema valsarna och givande motvågor. Efter en behövlig vila på Talvimaa sel, så förberedde vi oss alla för drottningen av forsar på denna sträcka, nämligen Paurakikoski. Den högst kvalificerade forsen som är farbar, och nu extra svår i det höga vattnet. Det är samma känsla varje gång man närmar sig denna fors. Man söker med blicken och förundras av att vattnet liksom försvinner, och man ser bara trädtopparna sticka upp bakom vattenlinjen. Plötsligt så befinner en sig i ett kokande inferno. Valsar och stora motvågor susar förbi, och en hör bara dånet från forsen, forsöverstyrmans kommandon och galna tjut från övriga medpassagerare.

När gruppen kört två tredjedelar av Paurankikoski, så går vi iland på norra stranden. Detta för att försöka få en glimt av orkidén Nornan (Calypso bulbosa). Platsen där den växer är den nordligaste kända lokalen i Europa. Men den skygga Nornan hade blommat ut, och det var väl inte så konstigt. Nornan blommar i ca 18 dygn, och den intensiva värman har gjort att den blommat ut för några dagar sedan. Men i stället så kunde vi konstatera att det fanns gott om Sprängticka (Inonotus obliquus). Av Sprängstickan kan man tillverka välgörande chaga, både som te, kaffe och avkylt som bas i smoothies.

När en frågar varför veteranerna återkommer år efter år för att färdas på livets älv – Torneälven, ges det entydiga svar. Dels att träffa kära vänner, men även att få uppleva känslan att färdas i ett med älven. Samma hastighet som älven och på älvens villkor. Visst pirrar det lite när de största forsarna körs, men det är själva färden som är mödan värt, och att göra det tillsammans med goda kamrater.

Väl framme i Pirtilahti togs gummiflottarna upp, och veteranerna avrustades för denna gång. Två minibussar transporterade därefter veteranerna tillbaka till Jukkasjärvi, där den sedvanliga bastun med sjöförhör genomfördes. Därefter avnjöts en god middag på Jukkasjärvi wärdshus. Nöjda och tillfreds i såväl själ som kropp, sades det på återseende. Redan nu längtar veteranerna till nästa träff.

Håll krutet torrt !

Så har då veteranträffen äntligen kunnat genomföras. Lördagen den 3 juli, klockan 09.00 på förmiddagen samlades veteranerna vid IceHotel i Jukkasjärvi för att mötas, umgås och ränna fors.

Det var ett drygt tiotal av veteranerna som slöt upp denna gång. När vi vi träffades på morgonen blev påminda om livets skörhet, då budet kom att ytterligare en forskamrat dragit in årorna för evigt. Ingemar Åström avled för en månad sedan, efter en tids sjukdom. Vi ägnade dagens älvvistelse till hans minne.

• 

• 

• 

• 

Med anledning av pandemin och diverse sjukdomar hos veteranerna, har det inte kunnat genomföras någon veteranträff på tre år, varför denna träff blev såväl viktig som efterlängtad för oss alla. I samband med årets älvtur fanns även SVT med oss, och dokumenterade våra aktiviteter. För att få en heltäckande bild av veteranernas framfart försåg SVT oss med tre separata Gopro-kameror, vilka användes flitigt. SVT filmade vår avfärd från Jukkasjärvi med fast kamera och drönare, samt gjorde även filmningar vis Sokkakielinen och Pirtilahti. Resultatat skall troligen sändas till hösten sägs det.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi hade en osedvanlig tur med vädret denna lördag, då det slogs temperaturrekord i trakten. Därför var älvturen denna gång en dubbel njutning. Redan i StorLuspen så bjöds det på bra fart och mycket stänk.

• 

• 

• 

• 

Det blev en behaglig och vacker färd ned till rastplatsen. Vid Sokkakielinen hade SVT ställt upp kamera och flög med drönare över oss och filmade. Som tur är så kom nog inte ljudet från våra i bland obscura samtal inte med. Dessvärre så framkom det att man vid televisionen kunnat läs på läpparna vad Einar Knudsen sa.

• 

• 

• 

• 

Rasten blev fantastisk. Halstrad sik, renköttsklämma och kaffe med flytande socker och nybakad blåbärskaka. Vår nuvarande ålderman Örjan Lidman, beraättade levande historier om jakt- och fiskeresor i väglöst land. Efter rasten var det åter på med hjälmarna, för att vara redo för den annalkande Pauranki.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Sedan var det äntligen dags att få möta Pauranki. Det var över tre år sedan som veterangruppen tillsammans hade möjlighet att ränna forsarnas fors. Allt gick som på räls, och det enda som saknades var att Nornan dessvärre blommat ut redan.

• 

• 

• 

• 

Väl framme i Pirtilahti mötte oss förutom bussarna för vår hemtransport, även SVT som gjorde intervjuer och filmade vår ankomst. Programmet om Torneälven kommer att sändas under senhösten sades det från SVT. Efter att vi bytt om och lastat båtarna var det dags för den traditionella gruppfotograferingen.

Efter återkomsten till IceHotel och Jukkasjärvi blev den en välgörande bastu, med efterföljande besök i IceHotel, där minusgraderna var välkomna. Sedan bar det iväg till Jukkasjärvi Hembygdsgård där det inmundigades suovaspizza och en och annan dryck.

Därefter var det dags för det sedvanliga sjöförhöret och årsmötet. Frågorna denna gång var både avancerade och svårlöste, varför de flesta av frågorna bordlades till nästa möte. Vi önskar att fler veteraner sluter upp nästa veteranträff som sker den 2 juli 2022.

• 

• 

• 

• 

Allt gott önskar PaurankinCurt!

Under min arbetsvecka i hemstaden Kiruna förra veckan, nåddes jag av det sorgliga beskedet att vår nestor i älvfararskaran Lars Bäcklund (1928-2019) lämnat oss i den aktningsvärda åldern av drygt 90 år.

Jag hade personligen den stora förmånen att som instruktör medverka i utbildningen, då Lars Bäcklund valde att ta steget till att lära sig manövrera en forsbåt. Det var försommaren 1986 då Lars tillsammans med en grupp intresserade hade anmält sig till utbildningen som på sikt skulle ge behörighet till kommersiellt forsränningscertifikat.

Redan från start utmärkte sig Lars, eller ”Lasse” som vi alla sade till honom. Förmodligen berodde detta på att han var betydligt äldre än sina kurskamrater. Han kunde redan då i kraft av sin ålder, vara far eller farfar till dem. Som instruktör, beundrade jag Lasses driv och prestigelöshet som präglade honom. Ganska snabbt förstod vi alla att Lasse var i besittning av en omfattande kunskap, vad gällde organisation och logistik. Detta bottnade med största sannolikhet i hans långvariga ideella föreningsarbete, vilket även var en av anledningarna till att han valde att skaffa behörighet för att köra forsbåt i kommersiell trafik.

I hans ideella arbete för Masungsbyns forspaddlare, såg han möjligheten att kunna locka sponsorer till föreningens omfattande ungdomsarbete, genom att kunna erbjuda älvturer. Därför var förarbevis nödvändigt. Sådan var han. Han såg möjligheten, satte upp mål och genomförde detta. Lasse var starkt präglad av det ideella föreningsarbetet, och framstod som en förebild för det oegennyttiga arbetet som just detta innebar.

Under de senaste åren har det genomförts en återträff varje sommar för alla licensierade forsrännare. När vi samlats i Jukkasjärvi på morgonen, alltid under lördagen i samband med Kirunafestivalen, så stod han där,  oftast först av alla. Det som utmärkte Lasse dessa tillfällen var hans punktlighet och noggrannhet, sannolikt präglat av ett långt arbetsliv, fyllt av säkerhetsarbete och punktlighet. En annan detalj var hans klädsel. När vi andra kom till veteranträffarna med vad vi i all hast kunnat hitta i vår garderob, så stod Lasse där prydligt klädd i den utrustning som han erhöll i samband med examen i forsrännarutbildningen – 1986.

Sista gången Lasse var med oss på älven, hade han fyllt 87 år och skulle några veckor senare, den 27 juli, fylla 88 år. Visst märkte vi alla att han börjat visa ålderstecken, men på älven levde han upp och deltog i samtalen och de ofta dråpliga berättelserna från alla våra älvfärder. När vi nådde rasten var han före oss andra på plats och började göra upp eld, fördela smörgåsar och se till att vi andra hade det gott.

Våra tankar går i första hand till Lasses familj, som han alltid värnade. Men vi känner även en stor tacksamhet att vi fick färdas på älvarna tillsammans med Lasse. Tacksamheten att vi fick ta del av en lång livserfarenhet och klokskap som formar ett liv, och många förtroliga samtal dagar och nätter vid en fritt strömmande älv.

 

Vila i frid Lasse, och låt strömmarna föra dig vidare mot havet längs livets älv.

 

Curt ”PaurankinCurt” Persson

Så var då femårsjubileet för veteranträffen genomförd, samtidigt som det nästan på dagen var fyrtio år sedan som den första gummiflotten släpptes ut för en fors i Europa.

Denna gång var även radion med på turen, för att dokumentera den legendariska dagstursträckan mellan Jukkasjärvi och Pirtilahti. Det var SR medarbetaren Hasse Alatalo som med två separata inspelningsapparater följde med på turen. Anledning var främst att färdas i den kände journalisten och nyskapande radiomannen Lars Madséns fotspår. Madsén gjorde nämligen en inspelning av en dagstur mellan Jukkasjärvi och Vittangi sommaren 1949. Då, för sextioåtta år sedan var utrustningen en aning mer skrymmande än vid veteranturen 2017. Madsén hade sammanlagt 360 kg radioutrustning med på turen 1949. Fördelat på en sändarbåt respektive en mottagarbåt.

Inspelningen lagrades på den tidens vassaste mediebärare, nämligen stålband. Dessa stålband har digitaliseras och är lyssningsbara via ALB, Arkivet för ljud och bild, numera integrerat i SR: arkivet. På den gama inspelningen från 1949, kan man höra de för sin tid legendariska forsöverstyrmännen och deras medhjälpare, Valfrid Johansson, Emil Johansson, Fredrik Pappila, Benjamin Fjällborg med flera. Lars Madsén hade även tekniker med sig vid namn Marklund.

Hasse Alatalo ämnar göra ett program av detta till Vetenskap historia, vilket kommer att sändas till senhösten. Eventuellt kommer även en mindre serie att produceras för SRP4 Norrbotten.

Här nedan följer en bildkavalkad från veteranträffen 2017. I materialet finner ni även den fina melodin ”Paurankin-Curt Schottis. Schottisen är skapad och inspelad av den legendariska folkmusikgruppen ”Baronessan”. I gruppen ingick Per-Olof (PO) Lantto, Mayvor Johansson, Anders Lundqvist samt Ann-Helen Henriksson.

Här nedan följer bildsvep från Veteranturen 2017. Lämna gärna kommentarer.

Samling och avfärd från Jukkasjärvi:

Under färden fram till forsarna, var det många och djupa samtal:

Framme vid Luspen var det omdisponering och ompackning i de bägge båtarna:

Efter att ha passerat den mäktiga StorLuspen och de efterföljande forsarna, kom veteranerna till slut fram till den efterlängtade rasten i Puonujoki. Efter rasten gjordes ett kort stopp i Talvimaa, för att bese den gamla Kronostugan:

Under rasten var det många berättelser och igenkännande episoder som föredrogs:

Efter rasten bar det av till Talvimaa. Men först skulle vi passera Talvimaatrappan, eller ”Pilsnerforsen” som den även benämns i den tidiga radioinspelningen.

Veteranerna besöker Kronostugan i Talvimaa. Det blev dessvärre ett dystert besök, då stugan var nedsvinad av vinterns besökare. En stuga som stått öppen för fiskare, jägare och älvfarare sedan slutet av 1800-talet har respekterats och hållits fin och ren. Ledsna åkte vi vidare:

Efter besöket i Talvimaa var det så dags för att möta drottningen av alla farbara forsar, nämligen Paurakikoski:

I NiskaPauranki, insåg vi alla att det var ett mycket högt och snabbt vatten. Men Yngve ”Tarra-Bergqvist” manövrerade säkert och undvek ”Japanska valsen”:

Vidare genom Portinen, den andra svåra passagen i Pauranki så masakrerade den stora motvågen redaktör Alatalos mikrofon. Men alla var nöjda och genomblöta:

Passagen genom Portinen gick galant, sedan vidare in i det tredje etaget Pahtapauraki:

Veteranerna landade som vanligt på den norra stranden, för att vid utloppet av den lilla bäcken Paurankijoki, bese orkiden Nornan, Calypso Bulbosa. Denna lokal som är skyddad är den nordligaste i Europa:

Efter Pauranki stilade Lars-Erik Anderson vid årorna, samtidigt som redaktör Alatalo och Sven-Erik Johansson konstaterade att radioutrustningen gett upp:

 

Stilfull studie av garvad forsrännare:

Väl framme var det lagom lek och diverse packning, innan den traditionella gruppfotograferingen genomfördes – i två varianter:

Forsrännarportätt:

Väl tillbaka i Jukkasjärvi var det sjöförhör och bastu, därefter visning av IceHotel 365, samt en onödigt god middag:

Vi ser redan fram emot veteranträffen 2018, då det även är fyrtioårsjubileum för den kommersiella forsränningen i Europa – Väl mött!

Efter 1983 ökade efterfrågan på forsränning som aktivitet lavinartat och under ett antal år fick verksamheten en enorm publicitet, genom olika reportage och kampanjer hos olika stora researrangörer runt om i Europa. I och med detta ökade även efterfrågan på kunniga forsrännare.

Kursen var designad som en grundkurs för maximalt klass IV fors, där forsrännaren praktiserar så kallad österbottnisk släppning, med en fast roddställning. Samma grundprincip som William McGinnis tillämpat sedan början av 1970-talet i Nordamerika och Canada. Den stora skillnaden var att nu praktiserades samma teknik i en gummibåt i stället.

McGinnis var även tidig med att teoretiskt förklara hur travesteringstekniken fungerade i praktiken, alltså att utnyttja vattnets egen kraft att manövrera, genom att ro baklänges. Den andra biten han lyckades visualisera, det var att överföra i teorin hur man ”läser” strömmande vatten. För oss som instruktörer var det en stor ”ahaupplevelse”, när vi kunde se skisser på hur vi själva i praktiken tagit oss ned för forsarna i Torneälven.

Under tidigt 1980-tal, var det inte lika lätt att få tag på McGinnis ”bibel” för forsränning ”Whitewater Rafting”. Mitt eget exemplar försvann redan på 1990-talet. Men boken gav en bra grund för att producera det teoretiska materialet för undervisning på forsränningsutbildningen. McGinnis skisser kunde omsättas till Torneälvens forsar, kompletterat med KLP:s grundliga inventeringar.

Jukkasjärvi Hembygdsförening, kom därför att bli först i Europa med en auktoriserad utbildning för forsrännare. Utbildningen var omfattande och krävande för både kursdeltagare och instruktörer, samtidigt som platserna var begränsade. Utbildningen viken omfattade 80 timmar, var fördelat på 30 timmar teori och 50 timmar praktik. Utöver detta tillkom även internat i fält.

Majoriteten av de som sökte in på kursen hade vana från exempelvis forspaddling eller vistelse på älven med forsbåt av trä. Till de andra egenskaperna de sökande förväntades besitta, var god servicekänsla och vana att arbeta med människor, eftersom en blivande forsrännare kom att ställas inför en rad märkliga och oväntade problem. Det är nämligen så att människor reagerar mycket olika och inte sällan släpper garden för en stund, när de färdas på älven. För detta krävs en lyhördhet och förståelse av den blivande forsrännaren – utöver det vanliga.

De teoretiska delarna i kursen var uppdelade i olika teman, som exempelvis materiellära, ornitologi, botanik och historia, med fokus på älvens historia. Inom historia ingick även en viss del språklära, eftersom i stort sett alla namn på forsar och sel i älven var i huvudsak på meänkieli eller finska. Den teoretiska delen omfattade även personlig service i praktiken – att lära sig hantera gästen.

Teorin varvades hela tiden med de praktiska övningarna, vilka startade redan under mars månad. Då var det grundläggande teknikövningar inomhus i Kiruna simhall. Kursdeltagarna fick då arbeta med livräddningsövningar, paddelteknik och att bli ett med gummibåten. I bassängen fick de välta, vända och manövrera gummibåten i olika situationer, där båten vattenfylldes och ibland även tömdes på luft i olika sektioner.

De första övningarna i fält skedde när de första strömmarna blev isfria. Kursdeltagarna var utrustade med flera ombyten och fick känna på hur snabbt man blir nedkyld i det kalla vår-vattnet. Men detta var oerhört viktiga lärdomar för den framtida rollen som forsrännare, att kunna förstå hur gästen upplever kontakten med det kalla vattnet.

Som avslutning på kursen fick deltagarna först göra teoretiska prov, vilket omfattade alla tidigare nämnda ämnesområden. Därefter var det uppkörning. Uppkörningen gick till så att varje båt hade en kursdeltagare samt en instruktör i båten. För att övningen skulle vara realistisk inbjöds medlemmar ur KLP, STF och SFK in som passagerare. Varje båt skulle ha minst sex passagerare exklusive instruktör och blivande forsrännare. Av de som genomförde hela kursen, godkändes sju av tio, för att gå vidare i utbildningen.

Nästa steg var att en förare måste göra tio dagsturer med erfaren förare, innan aspiranten fick köra själv en båt. När detta skedde måste det vara fler båtar med erfarna förare med i samma körning. För att behålla förarlicens måste därefter forsrännaren köra minst tio kommersiella körningar i medelsvårt vatten, för att behålla sin licens. Efter att ha kört en säsong med minst tio körningar ensam, fick aspiranten även köra klass V fors.

De utbildade forsrännarna körde till största delen i Jukkasjärvi, men under 1980-talet bildades ett flertal nya forsränningsföretag, som även dessa hade behov av licensierade forsrännare.

I 1983-års utbildning deltog 14 personer i hela kursen. lärare och instruktörer var den gången Lars ”Lasse-Koski” Fors, Yngve ”Tarra-Bergqvist” Bergqvist, Hans ”Laggen-Linkka” Lagerqvist, Henrik ”Husky-Koski” Taube samt Curt ”Paurankin-Curt” Persson.

 

Under denna första tid utvecklades även flerdagarturer och längre expeditioner med gummiflottarna, såväl på Torneälven som övriga älvar i Torne lappmark. Men detta är en annan berättelse.

I mitten av 1980-talet tenderade forsränningen att dels starta säsongen tidigare, samtidigt som grupperna blev större till antal. Från att ha hanterat grupper på upp till drygt tjugo personer med maximalt tre båtar, kunde en normalforsränning plötsligt omfatta sju till tio båtar per körning, med upp till hundra personer samtidigt. Detta ställde naturligtvis stora krav på själva logistiken såväl som planering och genomförande av arrangemangen.

Med anledning av den massiva ökningen startade vi omfattande utbildningsinsatser, för att få fram fler forsrännare. Mer om just utbildningsinsatserna i en annan berättelse. Förutom förare skulle det investeras i materiel. Gummibåtar, åror, regnställ, stövlar och en massa annan kringutrustning. All denna utrustning skulle även vårdas och förvaras, så logistiken omfattade inte enbart själva turerna utan även fordon för transporter, lokaler och förvaringsställen.

En av de stora kunderna under mitten av 1980-talet var Nordkalottresor. Nordkalottresor drevs vid denna tid av Ebbe Wikberg och Bert Persson, med bas i Luleå. Deras bokningar kunde omfatta upp till 300 personer i samma arrangemang, oftast uppdelat på två dagar. Varje stort företag med självaktning skulle åka på älven. Först med den egna ledningsgruppen och senare med underchefer. Alla stora, då Svenska företag, kom till Jukkasjärvi för äventyr på Torneälv.

Under alla år som jag varit på älven så var det mycket sällan man själv hade tid att fotografera, eller för den delen fiska under körningen. Lite avundsjuk var man på gästerna som kunde fotografera i de vackra forsarna och fiska på ställen som aldrig själv hade möjlighet att göra. Just därför känns det kul att jag åtminstone fotograferade under rasten vid en Ebbe-körning.

En dagstur på Torneälven beräknas med transporter ta cirka 6-7 timmar. Då är den effektiva tiden på älven drygt tre och en halv timme, inkluderat en rast för måltid. De stora problemen i själva logistiken, var att exempelvis vid start organisera att hundratalet personer skulle utrusta sig med regnställ, flytväst och stövlar. Förutom detta så skall även gästen ta på sig utrustningen på rätt sätt – för säkerheten.

Vanliga problem som uppstod var ofta att gästen inte sällan var fåfäng och ville prova så att regnstället satt perfekt. Många gånger var det svårt att övertyga gästen om att denne kommer att sitta still i en båt, den meta delen av tiden. En annan sak som kunde drabba en forsrännare, var om en ledande person (chef) hamnade i ens båt. Var personen aktiv och van vid strapatser var det inga problem, men om personen var paniskt rädd för vatten och passiv i sin aktion, då blev det tyngre för forsrännaren. Satt chefen still – så satt besättningen passivt still. Med ibland tolv vuxna personer i båten, kunde det därför vara tungt att ro över selen.

Vid lunchpausen var det en van inövad rutin som gjorde att eldarna brann innan den sista båten angjort stranden i Puonojokki. Inom 15 minuter hade oftast alla gäster funnit en plats att slå sig ned och börja inta måltiden, medan forsrännarna sprang som vinthundar och serverade halstrad sik, rökt halstrat renhjärta, smörgås och lingondricka. Till efterätt blåbärskaka med kaffe och flaggpunch.

Medan gästerna åt, vidtog materielvård. Båtar ses över, luft pumpas, remmar spännas och samtal om svårigheter och möjliga passager i de kommande forsarna tog vid. En annan del av forsrännarens uppgift var att samtala med gästerna. I grunden var själva forsränningen endast ett verktyg, för att kunna ta del av natur- och kulturmiljöerna längs älven. Forsränning som häftig extremsport, var en utveckling som startade i slutet av 1980-talet i de många företag som växte fram i hela Sverige. Filosofin var för vår del hela tiden att färdas säkert med gästerna, där helheten i älvturen var det primära.

Det tunga arbetet vid dessa storkörningar uppstod när gästerna hade satt sig i sina bussar och lämnat Pirtilahti. Då skulle nämligen all utrustning lastas. Hundratals blöta tunga regnställ och stövlar. Båtar, paddlar, åror, flytvästar och lådor. Med trötta kroppar och värkande ryggar satt man sedan i den trånga minibussen, för färd till basen i Jukkasjärvi.

Framme i Jukkas skulle allt lastas av. Hundratals böta regnställ hängas upp för torkning och sortering i rätt storlekar. Blöta stövlar paras ihop i storlek och torkas, våta sockor hängas upp och de tunga båtarna lastas av, rengöras och ses över för nästa tur. Man var helt enkelt trots sin ungdom ganska slutkörd efter en dagstur. Ibland kunde man under högsäsong som forsrännare hinna med två dagsturer på samma dag, vilket var nödvändigt vid dessa storkörningar.

I nästa berättelse skall vi titta närmare på hur utbildning för forsrännare organiserades och genomfördes. Vi var först i Europa med dessa grundutbildningar, som omfattade över 80 timmar varvat med teori och praktik.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I den förra berättelsen, fick ni läsare en ingående beskrivning av hur det gick till när vi rände Kengisforsen. Att det var möjligt hängde samman med ett flertal olika delar, som exempelvis relativ erfarenhet, fysiska förutsättningar och trygghet att färdas i strömmande vatten av egen kraft.

Faktum var att vi under veckan före Kengisforsen, hade färdats längs Kaitumälven med start i Tjuonajokk och landning i Lappeasuando, 120 km senare. Just denna tur var en av de viktigaste rekognosceringsturerna vi skulle komma ta oss för eftersom det tidigare ansågs som mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna färdas någorlunda komfortabelt hela sträckan med ett stort antal forsar i klasserna 4 – 5.

Tidigt på morgonen den 28 juli, lastade vi släpet och körde den korta sträckan från Hembygdsgården i Jukkasjärvi till den legendariska flygentreprenören Tammerts AERO:s bas vid Torneälvens strand. Vi hade packat utrustningen noggrant i olika paket, enligt Hans Tammerts noggranna anvisningar, vilka senare skulle taxas upp till Kajtumälvens källflöden i portioner. I första omgången flögs jag Tommy Emanuelsson och Hans Lagerqvist upp tillsammans med det mesta av båtutrustningen. Vår främsta uppgift när vi släpptes av i Tjuonajokk camp, var att börja bygga ihop gummiflotten. Den skulle monteras, pumpas och riggas med linor, lådor och övrig utrustning. Förberedelsearbetet och byggandet av båten tog några timmar, men innan nästa flygtransport landade med Yngve, Karin och Kristina, var vi i stort sett klara.

I vår noggranna planering hade vi studerat KLP:s färdbeskrivning ingående, och vi kunde konstatera att det fanns ett flertal svåra passager framför oss. Bland annat Stuor Kårtje och Unna Kårtje. Framkomna till den första svårigheten Lietekkuikka gick det bra, sedan landade vi på den norra stranden för att rekognosera. Man förstod varför det i KLP:s beskrivning är angivet lämplig bärning förbi, på den norra stranden. Efter någon timme så hade vi resonerat oss fram till den lämpligaste vägen utför dubbelfallet, och skred till handling.

Själva körningen var besvärlig och vi blötte ned oss rejält. Efter forceringen av Stuor Kårtje och Unna Kårtje beslöt vi oss för att avverka de svåraste passagerna innan vi skulle slå nattläger. När vi slutligen landat flotten, begav vi oss upp mot det gamla samiska vistet norr om Riekko. Ett kraftigt regnväder gjorde att vi bestämde oss för att  helt enkelt tillbringa natten på denna sägenomspunna plats, där vi kunde ta skydd i halvt förfallna torvgammen.

Dagen efter hade vi framför oss en forssträcka med inte mindre än fyra stycken klass V forsar. Körningen gick bra och vi siktade på att komma fram till Kaitumbron i god tid, för att möta upp när tåget stannade. Detta för att plocka upp journalisten Jan Sparrman, som skulle följa med oss på vägen ned till Lappeasuando. (Se bilaga reportage i NSD). Vi kom ned till Kaitum station i rätt tid och Sparrman kunde hoppa ombord för vidare färd nedöver.

Från Kaitum ned till Lappeasunado var det endast ett ställe där vi bar förbi denna gång, och detta var Kaitumfallet. Efter bärningen körde vi i princip hela vägen ned till Lapeasuando i hällregn, med ett kortare avbrott för måltid i den fina raststugan strax ovanför Kursujokks utflöde i Kaitumälven på den södra stranden.

Framme i Lappeasuando han Sparrman med att hoppa på södergående bussen till Luleå, givetvis efter en kopp kaffe ur en sotig panna vid Kalixälven. Efter hemkomsten kunde han leverera ett intressant reportage om den fina älvturen i NSD. Just denna tur medförde att vi ytterligare finslipade vår teknik, att köra gummibåt i lite svårare vattenmiljöer. Efter vår tur kunde vi även göra bättre planeringar för veckoturer efter denna fina älvsträcka, vilket även medförde en ytterligare produktutveckling av forsränning i norra Europa.

Reportage i Norrländska Socialdemokraten 1979 -08-06:

Kaitum 002

Kaitum 001

Kaitum 003

 

Vissa ögonblick i livet etsas kvar för alltid såväl mentalt som fysiskt, stunder som går att återkallas med bilder, dofter och ljud. Ett sådant tillfälle var då fyra unga män betvingade Kengisforsen, en förmiddag för snart fyrtio år sedan.

Detta är min alldeles egna subjektiva berättelse om hur det gick till när vi rände Kengisforsen. Med allra största sannolikhet har mina tre forskamrater sina egna subjektiva berättelser om samma händelse – men detta är min.

Att vi överhuvudtaget hade tanken på att försöka ta oss ned för Kengisforsen, hänger samman med våra goda vänner, journalisten och författaren Jan Sundfeldt (1925-2006) och fotografen Bengt af Geijerstam, vilka sedan 1977 höll på med ett projekt som handlade om Torneälven – den sista elefanten. Projektet syftade till att i bokform beskriva den fantastiska älven med dess natur, kultur och historia. Janne och Bengt hade startat projektet året innan, med att på ett besvärligt vårföre färdas med snöskoter upp efter Torneälven – med blandat resultat. Hur just det gick återkommer vi till i en annan berättelse.

För att göra en lång historia kort, så hade Janne och Bengt på sin färd med sin gummibåt hunnit till Pajala och var i valet och kvalet om och hur de skulle kunna släppa ned för Kengisforsen. Yngve Bergqvist Karin Wippola och Tommy Emanuelsson hade slutit upp i Pajala, för att bistå dem i ett eventuellt försök. Det blev ingen ränning i Kengisforsen denna gång för gruppen. Den legendariske radioreportern Pekka Arto hade strax innan berättat för Janne och Bengt, att ”ingen hittills har omkommit i forsen och det beror på att ingen har varit dum nog att försöka”. I den fantastiskt fina boken ”Än strömmar Torneälv”, skriver Jan om ögonblicket då de hade för avsikt att ränna Kengisforsen:

Jag ser bort mot de andra, förstår att mycket hänger på mig som är äldst. Yngve, Tommy och Karin, som kommit ner från Jukkasjärvi, vill nog ränna forsen tillsammans med oss och i vår flotte. Jag frågar Bengt vad han tänker på.

– På Emma, min dotter. Hon fyller ett år om några veckor.

-Då ger vi fan i det här, säger jag. Kengisforsen ligger millimetern bortanför vår     förmåga. Och det räcker för att man bör inse att man kan avstå.”

Så blev det. Janne och Bengt fortsatte sin färd längs Torneälven mot havet, efter en kortare biltransport förbi Kengisforsen. Det som sedan hände var att Yngve, Tommy och Karin satte igång att rekognosera Kengisforsen, för att se en möjlig väg genom den. Veckan därpå åkte jag och Hans Lagerqvist ned till Haparanda för att hämta Jannes och Bengts båt. Hembygdsföreningen hade godkänt att köpa ytterligare en båt för den nya aktiviteten. När vi kom tillbaka till Pajala, så tog vi in på den lokala campingplatsen. Sedan bar det iväg för att rekognosera Kengisforsen även för mig och Laggen.

Nästa morgon delgav vi för varandra hur vi såg möjligheten att ränna Kengisforsen. Våra alternativa vägar stämde nästan helt överens, så vi bestämde att göra ett försök. Vad ingen av oss hade uppmärksammat var det sista svåra fallet som man inte kunde se från stranden. Hans Oja, reporter vid SR:s redaktion i Pajala, filmade den vådliga färden med en superåtta filmkamera. Även på filmen så skyms det sista svåraste fallet – det syns helt enkelt inte från stranden.

Efter frukostbestyr gjordes en noggrann besiktning av vår utrustning. Båten vi använde var alltså den båt som Janne och Bengt använt för sitt projekt, vilken var en 17- fots Avon av modell ”White Runner”. Båten var bestyckad med en enkel träställning av impregnerat virke, placerad över mittensektionen och fastsurrad med nylonlina. För att manövrera båten hade vi ett årpar, bestående av sju och en halv fot långa, eller korta, åror. Just detta med åror var ett stort problem. De längsta årorna som fanns att få tag på denna tid var inte längre än 7½ fot, alltså ca 2,3 meter. Därtill var de av trä. Effekten av så korta åror att manövrera en så stor båt, är en känsla av att plaska med glasspinnar i en centrifug. De korta träårorna tuggas lätt upp till flis mot de snabbt framrusande stenarna i de kraftfulla forsarna. Årorna var fastknutna i träramen med ett enkelt halvslag om egen part. Alltså en oerhört primitiv styranordning. Förutom åror hade vi andra var sin paddel. Det var hela arsenalen. Till detta även en röd tjugoliters plasthink, med svart handtag. Den personliga utrustningen var att varje person hade en enkel paddelväst av 1970-års modell, samt ishockeyhjälm. I båten fanns även en säkerhetslina av kastmodell.

Efter utrustningskontroll, så pumpades båten noggrant innan vi lastade den på släpvagnen. Vi hade faktiskt en luftmätare med oss, för att fylla exakt rätt mängs luft i varje av de sex olika sektionerna. Färdiglastade med all utrustning begav vi oss sedan iväg från campingplatsen. Vi hade inte på något sätt berättat att vi tänkte göra ett försök att ränna Kengisforsen, utan vi ville göra det helt utan uppmärksamhet. När vi kört över bron vid Pajala över till andra sidan kunde vi konstatera att vi hade bästa tänkbara väder för vår färd. Sol och lagom mycket moln på himlen för bästa sikt i forsen. Vi lotsade oss fram längs den smala vägen och hamnade till slut vid smeden Ylipääs strand, där en lämplig plats att starta fanns.

Klockan tio minuter i tolv, la vi ut från stranden och startade vår resa ned för Kengisforsen. Vad vi inte kände till, var att ryktet om att några galningar var på väg ned för forsen hade spridit sig. Förmodligen var vi iakttagna vid campingplatsen i våra förberedelser, men vi var så fokuserade att vi inget hade märkt. På klipporna av norra stranden var en hel del människor samlade för att beskåda den vådliga färden. En av dem var den då sjuttiofemåriga Karl Hjärtström, som bott vid forsen hela sitt liv. Hjärtström intervjuades av Haparandabladets utsände Sibylla Niemi. Sibyllas artikel innehöll ett referat av Hjärtström där han beskrev vad han såg:

Det satt två stycken framme i gummibåten med var sin paddel. Det översta fallet heter Tahvaninlinkka. När båten åkte där utför så försvann den helt i vattenmassorna och var borta ganska länge innan den kom fram. Sedan såg det ut som om den hölls kvar av kraftiga uppströmmar i Keskipato, mittenpatan. Under tiden öste pojkarna häftigt ut allt vatten i båten. Mittenfallet är den väldiga Sieppinlinkkan. Fallhöjden är nog en fyra meter där. Strömmen bara sög ned båten så att man ingenting såg av den. Men den kom upp, och sedan var det ingen fara mer.

Det som hände var att vi helt enkelt vattenfyllde båten i det första fallet och blev fast en stund nere i gropen. Ett intensivt ösande och en enorm kraftansträngning gjorde att vi till slut kom loss från det kokande hålet och kunde fortsätta. Sedan gick vi in mellanfallet som var ett fruktansvärt kokande hål av skummande vatten överallt. I detta skede var vi oroade över om årorna skulle hålla. Vi kunde inte ro med full kraft eftersom vi var rädda för att både åror och paddlar skulle smulas sönder i den kokande häxkitteln. Efter vad vi upplevde en evighet i ett öronbedövande dån, kom vi till slut loss och kunde fortsätta förbi den på norra stranden av folk belamrade patan.

Filmen tagen med Superåttakamera av Hans Oja.

I detta skede trodde både publiken och vi själva att vi klarat av det värsta, men framför oss hade vi den del av forsen som ingen kunde rekognosera från stränderna, det sista stupfallet. Vi gick in i detta sista fall med en tung båt, eftersom vi var i det närmaste helt vattenfyllda. Hinken som vi använt var utkastad ur båten av mig, i det tidigare fallet. När jag öste som värst så släppte helt enkelt handtaget från själva hinken och jag satt med ett svart trasigt handtag i handen. Vår båt som var 17 fot (ca 5.30 m) gick ned i fallet med en fruktansvärd kraft, och båten stod rakt upp och ned i hela sin längd. Med full kraft störtade vi ned i det vita kokande vattnet och jag som satt längst bak, såg bara ryggarna på mina forskamrater. I detta skede gled jag ner och hamnade under den bakre tvärturbinen, med anledning av det tvärstopp som blev när vi landade i det vita kokande hålet. Sedan sköts vi ur hålet och gled genom vågorna ned för forsen. Jag låg alltså på botten och skådade himlen som snabbt susade förbi. Plötsligt får jag se Yngves ansikte stirrande på mig där uppe, med en skräckslagen blick. Man befarade nämligen att jag slagit mig allvarligt där jag låg under turbinen, men lyckligtvis så träffade vi ingen sten i det skeendet.

När vi sedan färdades efter det sista fallet befann vi oss i forsmiljö i klass med svårighetsgrad 4 – 5, men vi bara gled utan någon kraft att varken paddla, skratta eller gråta. Strax började vi ändå manövrera in mot den norra stranden och gården Vittaniemi. Vid stranden orkade vi endast göra fast båten, för att sedan krypande ta oss upp en bit på strandbrinken. Mjölksyran brände i varje muskel och vi bara låg och försökte hämta andan ett bra tag. Efter en stund började det komma folk fram till gården. En reporter rusade ned till oss för att få en direkt intervju. Ingen av oss var i skick att få fram något vettigt i vårt omtöcknade tillstånd. Tommy Emanuelsson tog intervjun och fick fram något kryptiskt

Ej koski, linkka! Helvetin hauska.

Förutom den superåtta film som kan ses, så blev vi även utvikta i tidningen Fib aktuellt. Ett färgsprakande reportage om fyra unga män. (Se bilaga).

Kuriten 001

Reportage i Norrbottens Kuriren av Sibylla Niemi. Artikeln är identisk med den i Haparandabladet.

Kengis FIB

FIB Aktuellt Uppslag

Fib del 2

FIB Aktuellt textsida.

Så här i efterhand kan man konstatera att vi lärde oss en hel del av denna tur. Vi hade stiftat bekantskap på mycket nära håll med naturens krafter, och insett vad det innebar att tänja på gränsen till det ogenomförbara. Just där började vi även utveckla ett säkerhetstänkande som kom att bli normgivande för vår fortsatta forsränning. Vi insåg också att själva forsränningen var ett verktyg – inte det primära i upplevelsen. Det primära var från start att kunna färdas säkert på älven, för att kunna ta del av natur- och kulturupplevelser i grupp. Hur detta sedan utvecklade sig, kommer i en annan berättelse.